18 augusti, 2016

Caremadrevet var bra för branschen

Det har snart gått fem år sedan det stormade som värst kring riskkapitalisterna inom svensk välfärd. I sin nya bok ”Aktivt ägande under förändring” möter Janerik Larsson en bransch som förändrats i grunden. Här skriver han själv om hur krisen blev en läxa.

Av SVCA I Aktivt ägande

Jag har med närmare fem års mellanrum fått intressanta inblickar i venture capital- och private equity-fondernas verksamheter.

Senhösten 2011 började jag samla material till det som skulle bli boken ”De nya industrialisterna – riskkapitalet och välfärdsbygget” (Ekerlids, 2013). När jag i min nya bok återvänder till branschen, kan jag konstatera att det har skett stora förändringar.

Den största och viktigaste förändringen är att private equity i dag ses som en legitim del av näringslivet. Den fasa för ”riskkapitalister” som utlöstes hösten 2011 i och med mediedrevet mot Carema, har förbytts i acceptans.

En illustration av det är de så kallade välfärdsbolagen inom vård, skola och omsorg. För fem år sedan var politiker från vänster till höger skräckslagna för det som hänt när olika välfärdstjänster övertagits av private equity-ägda företag. I dag har dessa nya bolag börjat komma till börsen. Stora, väletablerade institutioner – inklusive våra statliga pensionsfonder – har klivit in som långsiktiga storägare.

Jag har ännu inte sett någon hyllning till dem som slitit med att förvandla illa skötta offentliga verksamheter till välskötta börsbolag. Men det kommer kanske?

En annan förändring är att private equity-företagen i dag, på precis samma sätt som börsbolagen, anstränger sig för att vårda sina samhällsrelationer. Det må kallas CSR, ESG eller något annat. Men faktum är att detta är en nödvändig del av alla företags verksamhet i dag.

I det sammanhanget är det viktigt att påpeka att det som drabbade ”riskkapitalisterna” 2011 med Caremadrevet på sitt sätt kan sägas vara något positivt. Läxan från den krisen har förändrat branschen till det bättre.

Ett mycket konkret resultat blev den hårda etiska kod som SVCA, venture capitalist- och private equity-företagens organisation, antagit och nu arbetar aktivt med.

I ”De nya industrialisterna – riskkapitalet och välfärdsbygget” undersökte jag vad som hänt i de företag som under 1990-talet övertagits av private equity-företag men som därefter hade övergått till annan ägo.

Det som slog mig då jag talade med personer som varit aktiva i dessa företag var hur positivt de talade om tiden med private equity-ägande.

Jag hade aldrig tidigare arbetat i ett private equity-ägt företag, men jämfört med ett börsnoterat storföretag var det som dag i stället för natt. Som vd är man ofta ensam. I storföretag är man aldrig nära sin ägare, man får sällan feedback, man får inte stimulans.

  • Det var stimulerande att få en ägare som verkligen brydde sig.
  • Private equity-företagen har varit mycket nöjda när jag kunnat rapportera att jag haft en mycket bra dialog med facken. De ställer alltid den kontrollfrågan: Hur går det med relationerna till facken?
  • Ett private equity-bolag anstränger sig i det längsta för att undvika att lägga ner, medan de stora industrikoncernerna alltför lättvindigt – enligt min mening – är beredda att göra så.
  • Det har utvecklats en enorm energi i företaget under dessa år. Även om vi inte alltid var överens så måste jag säga att jag är imponerad av viljan att vårda och utveckla.

 

På 90-talet handlade privat equity ofta om att från etablerade storföretag köpa ut bolag eller koncerner. I dag tittar man i stället på fristående bolag, inte sällan familjeägda, med stor potential.

Fokus ligger nu helt på att utveckla företaget – ofta genom förvärv – eftersom det bara är genom tillväxt som värdet kan öka rejält.

Detta är A och O i berättelserna om dagens venture capitalist- och private equity-företag: att det är det långsiktiga perspektivet – ”vad ska det bli av detta företag på 10 eller 15 års sikt?” – som styr. Så skapas verkligt värde.

Det kommer förmodligen att dröja innan denna bild av private equity-företagen får genomslag i medierna – eller för den delen i politiken.

Men företagen själva har gjort mycket för att gå framåt. Nu gäller det att skapa den förståelse som detta förtjänar.